Den 5:e juni 2013.
Uppe i restaurangen med utsikt över hela Stockholm satt vi med varsitt glas champagne. Vyn var magnifik. Solens sista strålar sträckte sig från horisontens kant och strilade in genom de stora fönstren, genom vilket de färgade inredningen i guld. Vi satt där i tysthet, stilla reflekterandes kring vårt äventyr som nu kommit till sitt oundvikliga slut.
Kvällen hade, som annonserat, börjat med uppsamling under uret vid korsningen Götgatan-Ringvägen. Vi blev fem personer, som började vårt utforskande av Skanstull genom att gå ned mot Eriksdalsbadet och Årstaviken.
Årstaviken är en juvel som dagligen beundras av ett stort antal Stockholmare ute på promenader och joggingturer längs dess strandkant. Vi vek av tidigt från denna fina stig, gick under Skanstullsbron och tillbaka upp mot Ringvägen för att hinna ta den obligatoriska ölen. I samband med detta anslöt ytterligare en beundrare av vårt projekt. Vi fortsatte norrut, och vi närmade oss Medborgarplatsen. Helgalunden, som vi snubblade in i, framstår som en oas mitt i myllret på Söder, och är en plats som vi aldrig bevistat tidigare.
Stationerna Skanstull och Medborgarplatsen öppnade som spårvagnsstationer år 1933. Sjutton år senare började istället tunnelbanevagnar att trafikera stationerna, som idag servar 28000 respektive 23000 människor dagligen.
Vi gick ned längs Blekingegatan och fortsatte upp på Götgatan mot Medborgarplatsen, men stannade till vid Studentskrapan och lyfte blicken. Vi beslöt att avsluta kvällen, och vårt äventyr, i skybaren i Skrapans översta våningar.
Så, här sätter vi punkt. Fyra år och drygt femtio expeditioner tog oss till Stockholms ett hundra tunnelbanestationer och deras omgivningar. Genom detta har vi vunnit oändlig kunskap och vördnad för staden vi älskar, men även lärt oss mycket om oss själva. Vad som hägrar för oss nu är omöjligt att sia om, men minns detta; där en resa når sitt slut, har en annan bara börjat.
