Hornstull

I den tidiga vårens brisiga kyla tågar SL-safarin vidare, och har nu äntligen kommit innanför Stockholms tullar.

Hornstull är en mycket vältrafikerad knutpunkt i Stockholm: Hornsgatan brukar tyvärr, år efter år, få de högsta uppmätta värdena av luftföroreningar och kolväten i hela stan.

Stadsdelsnamnet Hornstull har gamla anor. "Den västligaste delen av Södermalm hade sedan medeltiden kallats Horn, ett namn som med största sannolikhet syftade på Åsöns spetsiga västra udde" (Wikipedia). När man sedan byggde en tullbro över vattnet kom området naturligt att kallas "Horns Tull".


Om man styr sin kosa ned mot vattnet så träffar man snart på Hornstull Strand, ett stråk med några krogar och restauranger. Liljeholmsbron ansluter för bil, cykel-och gångtrafik över vattnet mot Liljeholmen. Tunnelbanan går dock på sjöbotten i nedsänkta betongvalv.



Följer man strandstråket norrut, skymtar snart ön Reimersholme. Den domineras av ganska höga bostadshus.
Ön har fått sitt namn av godsherren och hattmakaren Hans Reimers som ägde en stor gård på holmen i början av 1800-talet.

Snart var det dags att följa Reimersholmes strand och gå över en bro tillbaka till fastlandet. Här kan Långholmen skymtas. För att safarin skulle kännas komplett blev vi också nödgade att utforska lite åt det andra hållet från Hornstulls tunnelbana sett och alltså gå mot Zinkensdamm. Här finns många bostadskvarter samt Högalidskyrkan som står mitt i en park.

Nu hade det börjat skymma ordentligt och efter att ha tagit en öl på en lokal krog nära Zinkensdamms tunnelbanestation var det dags att bege sig hemåt. Nästa stopp: Zinkensdamm.

Midsommarkransen och Liljeholmen

Grunden till som skulle komma att bli Midsommarkransen lades i början av 1900-talet när ett markköp ifrån gamla Hägerstens gård möjliggjorde byggnationen utav flerfamiljshus. Området fick år 1926 fick stadsdelsstatus. Tunnelbanestationen, som bl.a. pryds utav en stor träkrans, invigdes den 5:e april 1964.

Vår exkursion till Midsommarkransen tog plats under en utav vårens första varma dagar. Vi promenerade

ett varv runt hela stadsdelen, som numer hyser drygt 8000 invånare. Byggnaderna i området utgörs främst utav låga flerfamiljshus. Är man intresserad så kan man finna mycket konsthantverk i Midsommarkransen, och kvartersbiografen Tellus som drivs av en ideell kulturförening visar både smalt och brett. Det är ett väldigt mysigt område, där det råder ett behagligt lugn, förmodligen beroende på att ett kommersiellt centrum inte går att finna där.

Efter att ha njutit av livet och solens värmande strålar ett tag i Svandammsparken beslöt vi oss för att röra oss vidare mot Liljeholmen. Även där invigdes tunnelbanestationen den 5:e april 1964. Man har vid Liljeholmstorget nyligen färdigställt ännu ett

shoppingcenter, lika kallt och själlöst som man har kommit att förvänta sig av sådana byggen. Detsamma kan dessvärre sägas om hela Liljeholmens centrum. Sjön Trekanten, ett stenkast därifrån, ger chans till lite själslig ro trots allt. Dessutom hyser den goda kräftor, sägs det.