Stationen Vårberg invigdes 1967. Vårby gård invigdes 1972. Namnet Vårby innefattar förorterna Vårby gård och Masmo som båda ligger i Huddinge kommun. Vårberg ligger i Stockholms kommun.
Denna expedition inleddes en måndagskväll, något senare än vanligt. Första stopp var Vårby gård. Vi började med ett besök i centrum, som ligger inomhus och innehåller en matvaruaffär och en pub och inte mycket mer. Det var varken särskilt tilltalande eller motbjudande.Efter detta tog vi en promenad längs tunnelbanan. Stationen av betong har en del konstnärliga utsmyckningar och träd planterade längsmed. Bostäderna i närheten av tunnelbanan är genomgående låghus. Det finns gott om grönområden och en bit strand med utsikt över Fittja. Det finns en skola med skolgård och en fotbollsplan.
När mörkret hade lagt sig förflyttade vi oss till Vårberg. Här är husen tätare packade och en lätt klaustrofobisk känsla infann sig periodvis. Det finns också ett litet radhusområde.Vi tog en promenad till centrum som även här är inomhus, men betydligt större än i Vårby gård. Här finns diverse mat- och tobaksaffärer, en pub m.m. Särskilt estetiskt tilltalande är det dock inte och senaste renoveringen skedde uppskattningsvis 1973.
Efter besöket i centrum var klockan mycket och vi ansåg expeditionen vara avslutad. Nästa stopp: Skärholmen.
Jag bodde i Vårberg när jag var i er ålder. Trevligt att se de gamla hemtrakterna igen och det fina centrumet.
SvaraRaderaEn gång på det ljuva 70-talet hade jag en flamma som var bosatt i Vårbygård. Det är med en smula vemod som jag betraktar bilderna. Tack för en fin blogg.
SvaraRaderaDenne "kohn" har ett mycket kortfattat och sakligt sätt att skriva som jag uppskattar. Själv flyter jag aldrig ut i långa utläggningar om ointressanta detaljer, utan finner att det verkligt poetiska iaktagandet, eller kanske iaktagandets poesi, uppstår i det avskalade, det enkla. Albert Schopenhauer sa en gång att "Alla tar sin egen världsbilds begränsning som hela världens begränsning", och är det inte samma sak det är fråga om här, fast tvärtom? Man kan (och bör?) uppskatta den stillsamma och i den här bloggens fall på gränsen till ironiskt reflexiva socialrealism så mycket mer därför att den på ett smygande, ofta på ett nästan spöklikt sätt, överskrider våra egna begränsningar och gör oss till större och bättre människor. Vi växer likt solrosor till oanade höjder när vi inte tvångsmatas utan lämnas fria att njuta av sol, luft och jordnära betraktelser på det sätt som vi själva vill och väljer.
SvaraRaderaAvslutningsvis vill jag tacka för en intressant blogg, jag önskar er all välgång.