Islandstorget och Ängbyplan

Det var en råkall februari-kväll. Snöblåst och tung trafik ven utanför den asiatiska restaurang vid Islandstorget där vi bestämt möte. Framför mig satt en man - vi kan kalla honom E - som svikit sina ideal mer än en gång. "Jag har slutat med kött", sa han, "Eller, ja... Jag har fått mig en tankeställare. Har ni hört Matens pris i P1?" I hans vattniga blick tändes för en kort stund något, svårt att sätta ord på vad, när han återgav huvudpoänger från sagda dokumentärserie. Bara minuter senare beställde han in en kyckling marinerad i Szechuan-peppar.

"Här utanför stannade spårvagnar innan de byggde ut tunnelbanan hit -52. Det banade väl väg för bilarna också - korsningen är ju allt man ser." Nej, E hade aldrig varit i Södra Ängby, där man hittar Islandstorget. Det är en kulturskyddad stadsdel som präglas av sina många villor i funktionalistisk stil och av närheten till naturen. Efter att middagen intagits gick vi åter mot stationen och tog tunnelbanan till Ängbyplan, en station som även den ligger i Södra Ängby (på gränsen till den norra sidan) och också öppnade år 1952. Här blev den av funkis tungt influerade arkitekturen genast mer påtaglig, när vi begav oss in i området med våra luvor ordentligt uppdragna för att hålla värmen.

E och övriga expeditionsmedlemmar uttryckte sin beundran för området, med vackra stilrena hus. "Det är rent och fräscht, men är det inte tråkigt att allt ser likadant ut! Är de som bor här likadana också? Om de råkar svänga in på fel uppfart och går in i grannens öppna hus, märker de ens att de inte är hemma förrän de hittar vin gjort på fel druva i kylskåpet?" Sådant, men också allvarligare frågor kring vad som varit och som komma skall dryftades över en öl på den lokala sportbaren. "Jag är ledsen att jag inte tagit mitt ansvar", E mötte min blick, "Men jag är här nu, jag är tillbaka." Han sa det med darrande ärlighet i rösten och vi nickade åt varandra i samförstånd. Resan hem kändes lättare än på länge.