Bergshamra, Danderyds Sjukhus och Mörby Centrum

Denna kväll skulle bli något extraordinärt i SL-safarins historia. Röda linjen lider mot sitt slut, och den sista sträckningen åt nordväst avslutas med tre stationer av varierande ansenlighet.

Den första vi gick ut vid är Bergshamra. Bergshamra sägs ha en del historiska sevärdheter längre från centrum, men sådana exkursioner var inte att tänka på på grund av den extrema kylan: det både blåste en hel del och kröp ner mot -20. Vi kunde i alla fall konstatera att centrumet bestod av hus i miljonprogram-stil (de flesta är faktiskt uppförda på 60/70 talet och en del av detta). En julgran prydde torget bredvid konsum.

Kylan var som sagt inte inbjudande och det bar relativt snabbt in på en restaurang i centrum för mat och öl. Såväl pastarätter som friterad bläckfisk var en positiv förvåning och smakade utmärkt.

Därefter tog vi oss till Danderyds Sjukhus. Tunnelbanestationens uppgång går i princip rakt in i sjukhusets entré; detta är troligen ett rent strategiskt val för att inte förvirra patienter samt enklare kunna hålla ställningarna vid krissituationer. Sjukhuset är ett relativt stort akutsjukhus med 530 vårdplatser, och det tjänar även som utbildningssjukhus ihop med KI.

Här fanns det dock inte så mycket mer att göra än att studera éntren, som inte huserade särskilt mycket mer än en reception och blomaffär. Därför bar det snabbt av till ändstationen, Mörby Centrum.

Här möts besökare av ett modernistiskt lattetorg, dock med förhållandevis smala gångar. Centrumet byggdes 1961 och konverterades 16 år senare till inomhuscentrum. Förvånade över att det inte fanns något barliknande som var öppet här, tvingades vi söka oss ut till ett litet sunkhak precis utanför centrumet vid namnet Restaurang Golf. Det bjöds på stor stark som gav skäl för namnet: 0,6 liter.

Det blev alltså platsen på vilken vi firade avslutet av den röda linjen.

Nu är frågan vad som kommer härnäst. På den omröstning som hölls här på sidan vann den gröna linjen (men rösterna tycks ha försvunnit). Dock verkar den blåa linjen vara mera praktisk p.g.a. arbetssituationen för en av våra skribenter så det är troligt att nästa stopp blir Akalla.

Gott nytt år önskar Safari-Teamet!

Stadion, Tekniska högskolan och Universitetet

Den 19:e december 2010, mitt under rådande rekord-vinter, pälsade vi - de tre musketörerna - på oss och for ut på en expedition av sällan skådat slag. Dess omfattning och ambition hade gjort Amundsen själv imponerad. Den utgick ifrån Stadion.

Stockholms Olympiastadion ("Stadion") byggdes mellan åren 1910 och 1912, då Stockholm var värdstad för det sjätte Olympiska spelen. Tunnelbanestationen Stadion öppnades först 61 år senare, den 30:e september år 1973. Den är allmänt känd som en station som sällan behöver föräras besök, med anledning av att här inte finns något speciellt att se eller besöka. Stadion, det självklara undantaget, är dessvärre stängd för allmänheten.

Vi vandrade raskt vidare i västlig riktning längs Valhallavägen, för att snart nå en plats med en speciell plats i expeditionsmedlemmarnas hjärtan: Kungliga Tekniska högskolan. Här har vi alla, för att bli lite personlig, skrattat, gråtit och slitit våra stackars hårsäckar matta över ett - syntes det då - oändligt antal matematiska och naturvetenskapliga bryderier. Stationen, som invigdes samma dag som station Stadion, passeras dagligen av dryga 25000 individer; många av dem kommer att utgöra hjärnorna bakom Sveriges framtida teknologiska framgångar.

En ordentlig besiktning utav KTHs domäner gjordes naturligtvis. Kölden och vinden bet friskt i våra kinder när vi beundrade AlbaNova uppe på Albano. Expedition fortsatte, även nu till fots, vidare upp längs Roslagsvägen till Stockholms universitet. Härifrån har vi härliga minnen i form av gratis festivaler som bevistats under varma sommarkväller, men ingen studentmässig erfarenhet. Den anknytande tunnelbanestation Universitet invigdes den 12:e januari år 1975.

Expeditionen avslutades med en resa till Östermalmstorg och ett biobesök ("The Social Network", vilken får 7/10 på IMDB). Nästa stopp: Bergshamra.

Ropsten

Datum: 2010-10-01

Ropsten är en slutstation på röda linjen. Det är också en udde vid Lilla Värtan. Det är en del av Hjorthagen. Härifrån kan man ta sig till Lidingö. Den nya Lidingöbron invigdes 1971.

Vi anlände en gudsförgäten dag i början på oktober. Hungriga efter en hård dag i gruvan sökte vi mat och dryck. Vi fann en pressbyrå. Vi var besvikna.

Karlaplan och Gärdet

Denna mustiga, men ändock kyliga höstdag skulle ännu en Safari genomföras. Vi emanerade från Karlaplans tunnelbanestation. Direkt blir här en besökare välkomnad utav en generöst stor rondell, vars insida huserar en magnifikt vacker lund. Den utgörs av träd i periferin och en enorm reflekterande pool i centrum lierar sig med grusområdena kringom. Det råder ingen tvekan om att den stadsplanerare som klubbade igenom denna konkoktion utav perfektionism borde få se sin byst gjuten i guld i mitten utav poolen.

Tyvärr var detta den enda stora ljuspunkten vid Karlaplan; resten utav området erbjöd inte några större överraskningar. Vi gick ner på Narvavägen och sedan upp på Linnégatan. Ingen av krogarna väckte något större sug efter öl. Denna fick intas en bit västerut på Valhallavägen.

Efter att ha ojat oss över livets plågor över 2-3 öl och förhört Kohn över hans en månad långa USA-resa (vilken hade involverat kopiösa mängder alkohol, casinospel i Las Vegas och flitigt deltagande i shotgun clubs i L.A.), tyckte vi att det var dags att bege oss upp mot Gärdet.

Vägen vi valde mot Gärdet gick igenom en vacker park, nämligen Tessinparken. I bostadsområdena kring Gärdet finns det rejält många lägenhetshus utav modernistisk stil.




Härifrån bar det sedan av österut mot själva Ladugårdsgärdet. Gärdet är ett område i Stockholm som särskiljer sig väldigt, på så vis att det ligger så nära stan men ändå har förblivit obebyggt. Tyvärr tror jag själv att det inte kommer vara så särskilt länge till.

När vi väl var vid Gärdet hade det börjat skymma rejält, och dessvärre var det plågsamt uppenbart att Kung Bores arméer stod och passade vid stadens gränser. Skrämmande och oundvikligt - Snart skulle Birger Jarls projekt vara täckt utav snö. Ingen kunde göra något åt det. Ett bittert faktum på våra subarktiska breddgrader. Men SL-safarin bangar inte för lite fruset vatten och tågar vidare. Nästa stopp: Ropsten.

Östermalmstorg

Det var jag, det vill säga Erik, och mina två underhuggare, det vill säga John och Tobias, och vi satt på en uteservering på Östermalmstorg och försökte bestämma oss för hur kvällen borde förlöpa. Stället bjöd Leffes att dricka, och att äta "Östermalm special" - en klonad, dubbelpipig, räksalladdränkt korv i tunnbröd - vilken jag förtärde, lätt illamående och förnärmad till följd av hånfulla, gälla skratt ifrån mina vapenbröder. Våra fickor saknade all tillstymmelse till gångbar valuta, men, som de säger, pengar är inte allt.

Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes år 1965. Den första stadsplanen för Östermalm lades år 1640, då området, som fram till 1885 kallades Ladugårdsgärdet, var ett populärt utflyktsmål. Ladugårdsgärdets innevånare utgjordes framför allt utav militärer, och det var en fattig stadsdel. I och med en ombyggnation som påbörjades under mitten av 1800-talet (då området fick sin strikta rutnätsplan och fräscha fasader) flyttade mer välbeställda in i området, och man beslutade att "börja om på ny kula" med det lite tjusigare namnet: Östermalm.

John, Tobias och jag fortsatte med en promenad kring Östermalmstorg och Stureplan, innan vi naturligt sögs upp av Östermalms oas; Humlegården. Det hade varit en härlig kväll, och allt vi behövde nu för att ge den det perfekta slutet var en hint av gamle Carl von.

T-Centralen

Datum: 2010-06-10

T-Centralen sammanbinder tunnelbanans röda, gröna och blå linjer. Stationen invigdes 1957. Antalet personer som per dag besöker stationen är över 300 000.

Vi möttes på Burger King på Sergels torg (ofta kallat plattan). Där åt en delmängd av deltagarna något som påminde om mat. Efter detta bestämde vi oss för att gå Drottninggatan söderut.

Längs denna gata fanns diverse krafs, typ älgar och liknande turistföremål. Jag menar alltså inte levande älgar utan någon form av imitation i mindre format. Det fanns också någon form av servering där det bl.a. fanns öl. Vi tog oss varsin.

Promenaden fortsatte sedan vidare längs samma gata. Slutligen kom vi till Norrström och skådade Helgeandsholmen och Riksdagshuset på andra sidan Riksbron.

Vi gick även förbi Stadshuset. Det invigdes 1923. Arkitekt är Ragnar Östberg. Tornet är 106 meter högt.

Eftersom tiden, denna universella invariant, visade sig vara lika med mycket tvingades vi avrunda expeditionen och istället se fram emot nästa stopp: Östermalmstorg.