Bergshamra, Danderyds Sjukhus och Mörby Centrum

Denna kväll skulle bli något extraordinärt i SL-safarins historia. Röda linjen lider mot sitt slut, och den sista sträckningen åt nordväst avslutas med tre stationer av varierande ansenlighet.

Den första vi gick ut vid är Bergshamra. Bergshamra sägs ha en del historiska sevärdheter längre från centrum, men sådana exkursioner var inte att tänka på på grund av den extrema kylan: det både blåste en hel del och kröp ner mot -20. Vi kunde i alla fall konstatera att centrumet bestod av hus i miljonprogram-stil (de flesta är faktiskt uppförda på 60/70 talet och en del av detta). En julgran prydde torget bredvid konsum.

Kylan var som sagt inte inbjudande och det bar relativt snabbt in på en restaurang i centrum för mat och öl. Såväl pastarätter som friterad bläckfisk var en positiv förvåning och smakade utmärkt.

Därefter tog vi oss till Danderyds Sjukhus. Tunnelbanestationens uppgång går i princip rakt in i sjukhusets entré; detta är troligen ett rent strategiskt val för att inte förvirra patienter samt enklare kunna hålla ställningarna vid krissituationer. Sjukhuset är ett relativt stort akutsjukhus med 530 vårdplatser, och det tjänar även som utbildningssjukhus ihop med KI.

Här fanns det dock inte så mycket mer att göra än att studera éntren, som inte huserade särskilt mycket mer än en reception och blomaffär. Därför bar det snabbt av till ändstationen, Mörby Centrum.

Här möts besökare av ett modernistiskt lattetorg, dock med förhållandevis smala gångar. Centrumet byggdes 1961 och konverterades 16 år senare till inomhuscentrum. Förvånade över att det inte fanns något barliknande som var öppet här, tvingades vi söka oss ut till ett litet sunkhak precis utanför centrumet vid namnet Restaurang Golf. Det bjöds på stor stark som gav skäl för namnet: 0,6 liter.

Det blev alltså platsen på vilken vi firade avslutet av den röda linjen.

Nu är frågan vad som kommer härnäst. På den omröstning som hölls här på sidan vann den gröna linjen (men rösterna tycks ha försvunnit). Dock verkar den blåa linjen vara mera praktisk p.g.a. arbetssituationen för en av våra skribenter så det är troligt att nästa stopp blir Akalla.

Gott nytt år önskar Safari-Teamet!

Stadion, Tekniska högskolan och Universitetet

Den 19:e december 2010, mitt under rådande rekord-vinter, pälsade vi - de tre musketörerna - på oss och for ut på en expedition av sällan skådat slag. Dess omfattning och ambition hade gjort Amundsen själv imponerad. Den utgick ifrån Stadion.

Stockholms Olympiastadion ("Stadion") byggdes mellan åren 1910 och 1912, då Stockholm var värdstad för det sjätte Olympiska spelen. Tunnelbanestationen Stadion öppnades först 61 år senare, den 30:e september år 1973. Den är allmänt känd som en station som sällan behöver föräras besök, med anledning av att här inte finns något speciellt att se eller besöka. Stadion, det självklara undantaget, är dessvärre stängd för allmänheten.

Vi vandrade raskt vidare i västlig riktning längs Valhallavägen, för att snart nå en plats med en speciell plats i expeditionsmedlemmarnas hjärtan: Kungliga Tekniska högskolan. Här har vi alla, för att bli lite personlig, skrattat, gråtit och slitit våra stackars hårsäckar matta över ett - syntes det då - oändligt antal matematiska och naturvetenskapliga bryderier. Stationen, som invigdes samma dag som station Stadion, passeras dagligen av dryga 25000 individer; många av dem kommer att utgöra hjärnorna bakom Sveriges framtida teknologiska framgångar.

En ordentlig besiktning utav KTHs domäner gjordes naturligtvis. Kölden och vinden bet friskt i våra kinder när vi beundrade AlbaNova uppe på Albano. Expedition fortsatte, även nu till fots, vidare upp längs Roslagsvägen till Stockholms universitet. Härifrån har vi härliga minnen i form av gratis festivaler som bevistats under varma sommarkväller, men ingen studentmässig erfarenhet. Den anknytande tunnelbanestation Universitet invigdes den 12:e januari år 1975.

Expeditionen avslutades med en resa till Östermalmstorg och ett biobesök ("The Social Network", vilken får 7/10 på IMDB). Nästa stopp: Bergshamra.

Ropsten

Datum: 2010-10-01

Ropsten är en slutstation på röda linjen. Det är också en udde vid Lilla Värtan. Det är en del av Hjorthagen. Härifrån kan man ta sig till Lidingö. Den nya Lidingöbron invigdes 1971.

Vi anlände en gudsförgäten dag i början på oktober. Hungriga efter en hård dag i gruvan sökte vi mat och dryck. Vi fann en pressbyrå. Vi var besvikna.

Karlaplan och Gärdet

Denna mustiga, men ändock kyliga höstdag skulle ännu en Safari genomföras. Vi emanerade från Karlaplans tunnelbanestation. Direkt blir här en besökare välkomnad utav en generöst stor rondell, vars insida huserar en magnifikt vacker lund. Den utgörs av träd i periferin och en enorm reflekterande pool i centrum lierar sig med grusområdena kringom. Det råder ingen tvekan om att den stadsplanerare som klubbade igenom denna konkoktion utav perfektionism borde få se sin byst gjuten i guld i mitten utav poolen.

Tyvärr var detta den enda stora ljuspunkten vid Karlaplan; resten utav området erbjöd inte några större överraskningar. Vi gick ner på Narvavägen och sedan upp på Linnégatan. Ingen av krogarna väckte något större sug efter öl. Denna fick intas en bit västerut på Valhallavägen.

Efter att ha ojat oss över livets plågor över 2-3 öl och förhört Kohn över hans en månad långa USA-resa (vilken hade involverat kopiösa mängder alkohol, casinospel i Las Vegas och flitigt deltagande i shotgun clubs i L.A.), tyckte vi att det var dags att bege oss upp mot Gärdet.

Vägen vi valde mot Gärdet gick igenom en vacker park, nämligen Tessinparken. I bostadsområdena kring Gärdet finns det rejält många lägenhetshus utav modernistisk stil.




Härifrån bar det sedan av österut mot själva Ladugårdsgärdet. Gärdet är ett område i Stockholm som särskiljer sig väldigt, på så vis att det ligger så nära stan men ändå har förblivit obebyggt. Tyvärr tror jag själv att det inte kommer vara så särskilt länge till.

När vi väl var vid Gärdet hade det börjat skymma rejält, och dessvärre var det plågsamt uppenbart att Kung Bores arméer stod och passade vid stadens gränser. Skrämmande och oundvikligt - Snart skulle Birger Jarls projekt vara täckt utav snö. Ingen kunde göra något åt det. Ett bittert faktum på våra subarktiska breddgrader. Men SL-safarin bangar inte för lite fruset vatten och tågar vidare. Nästa stopp: Ropsten.

Östermalmstorg

Det var jag, det vill säga Erik, och mina två underhuggare, det vill säga John och Tobias, och vi satt på en uteservering på Östermalmstorg och försökte bestämma oss för hur kvällen borde förlöpa. Stället bjöd Leffes att dricka, och att äta "Östermalm special" - en klonad, dubbelpipig, räksalladdränkt korv i tunnbröd - vilken jag förtärde, lätt illamående och förnärmad till följd av hånfulla, gälla skratt ifrån mina vapenbröder. Våra fickor saknade all tillstymmelse till gångbar valuta, men, som de säger, pengar är inte allt.

Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes år 1965. Den första stadsplanen för Östermalm lades år 1640, då området, som fram till 1885 kallades Ladugårdsgärdet, var ett populärt utflyktsmål. Ladugårdsgärdets innevånare utgjordes framför allt utav militärer, och det var en fattig stadsdel. I och med en ombyggnation som påbörjades under mitten av 1800-talet (då området fick sin strikta rutnätsplan och fräscha fasader) flyttade mer välbeställda in i området, och man beslutade att "börja om på ny kula" med det lite tjusigare namnet: Östermalm.

John, Tobias och jag fortsatte med en promenad kring Östermalmstorg och Stureplan, innan vi naturligt sögs upp av Östermalms oas; Humlegården. Det hade varit en härlig kväll, och allt vi behövde nu för att ge den det perfekta slutet var en hint av gamle Carl von.

T-Centralen

Datum: 2010-06-10

T-Centralen sammanbinder tunnelbanans röda, gröna och blå linjer. Stationen invigdes 1957. Antalet personer som per dag besöker stationen är över 300 000.

Vi möttes på Burger King på Sergels torg (ofta kallat plattan). Där åt en delmängd av deltagarna något som påminde om mat. Efter detta bestämde vi oss för att gå Drottninggatan söderut.

Längs denna gata fanns diverse krafs, typ älgar och liknande turistföremål. Jag menar alltså inte levande älgar utan någon form av imitation i mindre format. Det fanns också någon form av servering där det bl.a. fanns öl. Vi tog oss varsin.

Promenaden fortsatte sedan vidare längs samma gata. Slutligen kom vi till Norrström och skådade Helgeandsholmen och Riksdagshuset på andra sidan Riksbron.

Vi gick även förbi Stadshuset. Det invigdes 1923. Arkitekt är Ragnar Östberg. Tornet är 106 meter högt.

Eftersom tiden, denna universella invariant, visade sig vara lika med mycket tvingades vi avrunda expeditionen och istället se fram emot nästa stopp: Östermalmstorg.

Gamla stan

Gamla stan är ett område i Stockholm med gamla(!!!) anor. Det är det område i staden där historiens vingslag verkligen känns av - från långt, långt tillbaka. Och då talar jag inte ens om den moderna historiens vingslag: flertalet byggnader i Gamla Stan har kvarlevor från 1400-talet.

Denna majdag var det dags att ta en promenad runt i Gamla Stan och se vad den hade att bjuda på. Från tunnelbanestationens utgång på Lilla Nygatan promenerade vi runt i stråk packade av turister. Efter att ha köpt lite svalkande drycker blev det av att gå igenom tunnelbanestationen och upp på andra sidan, alltså till Riddarholmen. Här finns det en hel del fina byggnader. Här är till exempel Regeringsrättens byggnad, eller om man så vill, Stenbockska palatset. Det är uppfört på 1640-talet och står vid Birger Jarls Torg.

Nu var det dags att besöka innergården på Kungliga Slottet och här flödade turisterna likt amazonas för att titta på vaktavlösningen. Kungliga slottet är uppfört på 1690-talet, och blev en direkt ersättare till den gamla 1200-talsbyggnaden, Slottet Tre Kronor, vilken förstördes i en brand.

Hela teamet började vid det här laget få ett rejält sug efter öl, och vi styrde vår kosa mot Gamla Stans sydöstra del där de flesta krogar och hak ligger. På vägen passerade vi det färgglada Stortorget. Ungefär här ägde Stockholms blodbad rum och det finns en kanonkula inmurad i fasaden mot Skomakargatan som är en minnessymbol för detta.

Ölen kom till slut att inmundigas på SkeppsBar längs Skeppsbron. Den blev en fin avrundning på SL-safarin denna kyliga vårdag. Nästa stopp: T-Centralen.

Slussen

Vi tog en dagens öl på Götgatan; det var en Tjeck, och den smakade gott som satan. Därpå besteg vi sluttande Urvädersgränd, och på Mosebacketorg, med näsan mot norr, fann vi en av solstrålar gyldene bro - destination okänd. Försiktigt smygande, nästan trevande steg bar oss däröver, och väl där fann vi en fin krog för de med mycket klöver. Men kylan högg i oss, och var skulle vi gå? Vi sökte solen och dess värme med trånande blickar mot horisonten, och beslöt, med en suck, att avsluta redan då.

Slussens tunnelbanestation invigdes år 1950. Femtio år senare var vi där, en kall majdag, för SL-safarins räkning. Slussen har en speciell plats i var Stockholmares hjärta, varför den planerade renoveringen, som radikalt förändrar dess utseende och möjlighet till utblick mot Gamla stan och vatten, har varit föremål för mycket debatt de senaste åren. I dagsläget verkar ovanstående förslag bli det slutgiltiga.

Zinkensdamm och Mariatorget

Datum: 2010-04-29

Zinkensdamms station invigdes 1964. Namnet Zinkensdamm kommer från Frantz Zinck som under några år under 1600-talet bodde på en gård på platsen. Gården revs på 1930-talet.

Från Zinkensdamm når man snabbt korsningen Hornsgatan/Ringvägen. Här finns också Skinnarviksberget som bjuder på en mycket trevlig vy över Stockholm.

Efter att ha beskådat utsikten rörde vi oss längs söders pittoreska gator och torg tills vi påträffade puben Bishops Arms. Här tog vi ett par öl av hög kvalitet. När ölen var uppdruckna rörde vi oss mot Mariatorget.

Mariatorgets station invidges samma dag som Zinkensdamms. Mariatorget ligger mellan Hornsgatan och S:t Paulsgatan. Det fick sitt nuvarande namn 1959, tidigare hette det Adolf Fredriks torg.

Vårt besök vid Mariatorget begränsade sig till en kortare promenad på gatorna i närheten.

Nästa stopp: Slussen.

Hornstull

I den tidiga vårens brisiga kyla tågar SL-safarin vidare, och har nu äntligen kommit innanför Stockholms tullar.

Hornstull är en mycket vältrafikerad knutpunkt i Stockholm: Hornsgatan brukar tyvärr, år efter år, få de högsta uppmätta värdena av luftföroreningar och kolväten i hela stan.

Stadsdelsnamnet Hornstull har gamla anor. "Den västligaste delen av Södermalm hade sedan medeltiden kallats Horn, ett namn som med största sannolikhet syftade på Åsöns spetsiga västra udde" (Wikipedia). När man sedan byggde en tullbro över vattnet kom området naturligt att kallas "Horns Tull".


Om man styr sin kosa ned mot vattnet så träffar man snart på Hornstull Strand, ett stråk med några krogar och restauranger. Liljeholmsbron ansluter för bil, cykel-och gångtrafik över vattnet mot Liljeholmen. Tunnelbanan går dock på sjöbotten i nedsänkta betongvalv.



Följer man strandstråket norrut, skymtar snart ön Reimersholme. Den domineras av ganska höga bostadshus.
Ön har fått sitt namn av godsherren och hattmakaren Hans Reimers som ägde en stor gård på holmen i början av 1800-talet.

Snart var det dags att följa Reimersholmes strand och gå över en bro tillbaka till fastlandet. Här kan Långholmen skymtas. För att safarin skulle kännas komplett blev vi också nödgade att utforska lite åt det andra hållet från Hornstulls tunnelbana sett och alltså gå mot Zinkensdamm. Här finns många bostadskvarter samt Högalidskyrkan som står mitt i en park.

Nu hade det börjat skymma ordentligt och efter att ha tagit en öl på en lokal krog nära Zinkensdamms tunnelbanestation var det dags att bege sig hemåt. Nästa stopp: Zinkensdamm.

Midsommarkransen och Liljeholmen

Grunden till som skulle komma att bli Midsommarkransen lades i början av 1900-talet när ett markköp ifrån gamla Hägerstens gård möjliggjorde byggnationen utav flerfamiljshus. Området fick år 1926 fick stadsdelsstatus. Tunnelbanestationen, som bl.a. pryds utav en stor träkrans, invigdes den 5:e april 1964.

Vår exkursion till Midsommarkransen tog plats under en utav vårens första varma dagar. Vi promenerade

ett varv runt hela stadsdelen, som numer hyser drygt 8000 invånare. Byggnaderna i området utgörs främst utav låga flerfamiljshus. Är man intresserad så kan man finna mycket konsthantverk i Midsommarkransen, och kvartersbiografen Tellus som drivs av en ideell kulturförening visar både smalt och brett. Det är ett väldigt mysigt område, där det råder ett behagligt lugn, förmodligen beroende på att ett kommersiellt centrum inte går att finna där.

Efter att ha njutit av livet och solens värmande strålar ett tag i Svandammsparken beslöt vi oss för att röra oss vidare mot Liljeholmen. Även där invigdes tunnelbanestationen den 5:e april 1964. Man har vid Liljeholmstorget nyligen färdigställt ännu ett

shoppingcenter, lika kallt och själlöst som man har kommit att förvänta sig av sådana byggen. Detsamma kan dessvärre sägas om hela Liljeholmens centrum. Sjön Trekanten, ett stenkast därifrån, ger chans till lite själslig ro trots allt. Dessutom hyser den goda kräftor, sägs det.

Hägerstensåsen och Telefonplan

Hägerstensåsens tunnelbanestation öppnade 1964. Området ligger på en ås, därav namnet. Vi inledde safarin med pizza och öl på Åsens krog. Därefter besökte vi Medborgarhuset där bland annat schackverksamhet bedrivs. Efter en ganska kort promenad befann vi oss vid Telefonplan.

Telefonplans tunnelbanestation öppnade också den 1964. Området är en del av Midsommarkransen. Här låg förut Ericssons huvudkontor. Idag finns bland annat Konstfack här. I anslutning till byggnaden finns ett torn som vid tillfället gick att gå upp i. Väl uppe möttes vi av en trevlig utsikt.





Efter detta drog vi hem. Nästa stopp: Midsommarkransen.

Fruängen och Västertorp

Den 2 februari 2010

Vi hade kommit till knutpunkt Liljeholmen, och det var dags att "back-tracka" söderut, till det kortare sidospåret av Röda Linjen. Ändstationen av denna är Fruängen och denna vinterkväll skulle tillbringas kring denna förort och relativt närliggande Västertorp.


Fruängens tunnelbanestation öppnades 1964. Området är inte en del av miljonprogrammet men har en hel del höghus av liknande stil. Centrumet består av ett torg med gångar, och inger en viss känsla av öppenhet.


Efter att ha spatserat runt lite kring centrumet besökte vi Fruängsskolans skolgård. Detta kändes ganska intetsägande men bringade tillbaka vissa minnen från ungdomen då jag besökt den några gånger tidigare.

Fotbollsplanen korsades och vi gick upp längs områdena söder om centrumet. Där syntes en pizzeria, vilken varit omsusad i medierna på grund av att en bordell en gång drevs i dess källare som våldsamt splittrades vid en polisräd.

Sedan bar det av mot bilen, som tog oss till Västertorp. Här möts man i centrumet av ett rejält betonghus som inte riktigt smälter in bland centrumets övriga fyravåningsbostäder.

Västertorp är ett äldre område än Fruängen och det grundades redan på 40-talet. Det finns ett tjugotal statyer i området, samtliga uppförda 1955, och ett relativt stort parkområde. Vi promenerade igenom detta område där lekparken Lugnet tar upp en stor del. Rasca passade på att åka pulka.

När man passerat Lugnet kommer man till den nedre ingången av Hägerstensåsens tunnelbanestation. Här finns en mindre matvarubutik och en restaurang. Efter detta stöter man på Västertorps badhus, där det finns märkliga statyer av kända personer och gudar utanför entrén.

Därefter var det inte så mycket kvar av kvällens safari. Vi gick tillbaka till bilen via tunnelbanerälsen söderut och det var dags att bege sig hemåt. Nästa stopp: Hägerstensåsen.

Örnsberg och Aspudden

Gnista -

från Vinterviken

ett skalv