Högdalen och Bandhagen

Högdalen är en förort i södra Stockholm, bildad 1952. Tunnelbanan invigdes 1954 och centrum 1959.

Här finns Högdalenverket och Högdalstoppen.

Vi anlände en kall vinterkväll och började med att titta oss runt i centrum. Vi konstaterade att det fanns ett relativt stort utbud av butiker och att det var ovanligt mycket folk.

Efter rundvandring i centrum och en bit ut bland bostadshusen åt vi middag på "Tasteast", klart godkänt.

Bandhagen är nästa station, snäppet närmre stan. Tunnelbanan och centrum invigdes 1954.

Detta centum var inte lika livligt. Efter en kort promenad i snöfallet tog vi oss in på den lokala pizzerian för att dricka stationens öl.

Nästa stopp: Stureby.

Hagsätra och Rågsved

Denna dunkla afton reste safari-teamet ut till ändstationen på den för oss sista utav grenarna på den Gröna linjen, nämligen till Hagsätra.

Hagsätra station öppnades 1960. Bostadsområdet byggdes främst på 50-och 60-talet men många bostadshus har tillkommit i högst aktuell nutid. Området kring tunnelbanestationen ingav inga särskilda intryck som tycktes värda att komma ihåg, en positiv punkt var att det sparade våra plånböcker genom att en öppen krog lyste med sin frånvaro.

Efter att ha druckit öl från områdets lokala ICA Supermarket var det dags att styra kosan mot Rågsveds centrum, som bara är en kort promenad från Hagsätras dito.

Rågsveds tunnelbanestation öppnades 1959. Området är inget miljonprogramsområde, utan bebyggdes likt Hagsätra mycket tidigare än så, och avdankade arbetare från innerstaden befolkade från början dessa områden vilka när de var nybyggda sågs som mycket högklassiga.

I mörkret och kylan lockades vi inte till så mycket mera än några öl på centrumets sunkhak "Oasen" innan det var dags för hemfärd. Nästa stopp: Högdalen.

Sandsborg och Blåsut

Käre Lars,

Det här inlägget vill jag dedikera till dig. Jag känner dig inte personligen och har aldrig haft nöjet att träffa dig, men genom din närvaro här på SL-safari-bloggen så har jag ändå kommit att uppfatta dig som en kär och trogen vän. Du har funnits med mig, John och Tobias under större delen av vårt äventyr längs Stockholms tunnelbanenät. Dina kommentarer har skänkt oss mycket glädje genom åren. Inte minst har de varit intyg på att detta projekt, som till en början var ett kompisprojekt utan stora ambitioner, har potential att nå ut och beröra människor utanför Safari-teamet.

Uppmuntrande ord är ingenting som vi tre män är bortskämda med. Vi trivs inte på våra jobb någon av oss, och gör nog inget bra jobb heller för den delen. Att påstå att vi är måttligt attraktiva vore förmodligen att gå till överdrift. Flera av oss luktar lite unket. Jag skulle kunna fortsätta. Poängen är att dina varma ord, som du så osjälviskt förmedlat, har betytt oerhört mycket för oss och vår självkänsla. Du är den bekräftande fadersgestalt ingen av oss hade som barn. Av samma anledning så har det tagit väldigt hårt på oss de gånger som du inte kommenterat. Eller, ännu värre: de gånger du ogillat vad vi gjort.

Regelbundenheten för våra safaris och inlägg har aldrig varit så bra som vi önskat. Det blir lätt så; vi har alla våra egna liv och associerade bestyr att överse i första hand. Vi har gjort vårt bästa, men nöjesutflykter med tunnelbanan och deras dokumentation har ibland tvunget fått stå tillbaka för livets måste:n. Under de första åren visade du stor förståelse för detta, Lars. Så fort vi kom igång igen var du där med din positiva ton och dina retrospektiva glimtar. På senare tid verkar det dock som att ditt tålamod med oss har kommit att prövas.

Tobias, som kanske är den av oss som är ängsligast, har upprepade gånger försökt förmå mig att skriva det här inlägget om Sandsborg och Blåsut. Inte för hans, Johns eller min egen skull. För din skull, Lars. "Det är bäst att du skriver det där inlägget nu, Erik, annars kanske Lars blir arg". Sen du kom hit har det här projektet handlat allt mindre om att som vänner umgås under avslappnade men inspirerande och lärorika former, och mer om att tillgodose dina behov i form av uppdateringar.  Jag har kommit att inse att den makt du har över oss är för stor för vårt bästa, och jag kommer att sätta ett stopp för det här och nu.

Lämna oss, Lars. Ta dina minnen, dina kommentarer och dina hot och gå någon annan stans. Vi vill inte se dig här mer - vi behöver dig inte längre.

---

Tunnelbanestationen Sandsborg i Gamla Enskede invigdes år 1950. Den har fått sitt namn efter en krog. Nästan 4000 personer passerar spärrarna här varje dag.

Tunnelbanestationen Blåsut invigdes också år 1950. Cirka 2500 personer passerar spärrarna här varje dag.

Tallkrogen och Skogskyrkogården

Namnet Tallkrogen kommer från en krog som fanns redan på 1600-talet. Stadsdelen Tallkrogen bildades 1934 och har idag knappt 4000 invånare. Området har runt 1000 småhus men det finns även hyreshus. Tunnelbanestationen öppnades 1950.

Vi anlände en dag på sensommaren. I den lokala matvaruaffären inhandlades varsin porter. Därefter togs en kortare promenad bland småhusen. Då vår tid var begränsad begav vi oss snart mot nästa station.

Skogskyrkogården är Sveriges största kyrkogård. Den invigdes 1920 och skapades mellan 1915 och 1940 av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Skogskyrkogården blev 1994 ett världsarv. Tunnelbanestationen öppnades liksom Tallkrogen 1950.

 

Vi promenerade omkring i området och betraktade det vackra landskapet och de olika byggnadsverken.

Nästa stopp: Sandsborg.

Hökarängen och Gubbängen

Hökarängens station öppnades 1950. I huvudsak bebyggdes området med bostäder mellan 1945 och 1955. Från stationen spatserade vi ner till det som skulle likna någon slags centrum. Här fanns en matvaruaffär, MatDax, samt någon slags bijouteriaffär och en Pizzeria. Avsaknaden av någon som helst plats med fullständiga rättigheter gjorde att matvaruaffären fick stå för stationsöl.

Hökarängen

Vi blev inte långvariga kring centrum, och gick norrut. Snart träffade vi på Hökarängsskolans skolgård, där någon slags intressant staty syntes till. Strax efter skolan skymtar Högdalsberget, som verkar mycket lägre än de 40 meter från gångvägen vilka kartan indikerade.

Gubbängen

Härifrån gick vi till Gubbängen, som också invigdes 1950. Omgivningarna är inte helt olika Hökarängen. I centrum fanns en hyfsad Pizzeria med fullständiga rättigheter som nyttjades. Därmed var safarin slut för denna gång. Nästa stopp: Tallkrogen.

Farsta strand och Farsta

Så fortsatte vår expedition ut till ännu en av tunnelbanenätets extrempunkter: Farsta strand. Detta var kring det 19:e sekelskiftet en del av Södertörns villastad, med byggnation främst i form av villor. Området ligger ju naturskönt vid sjön Magelungen och med närhet till grönska, och det är lätt att förstå att att det kunde ha varit en populär plats för boende eller semesterhus. Kommunikationerna ut till Södertörns villastad var vid den här tiden dock bristfälliga. I samband med att Farsta delades i flera stadsdelar år 1957 så fick Farsta strand sitt nuvarande namn. Många villor fick nu ge vika för flerfamiljshus, som växte fram in på 1960-talet, liksom skolor, dagis och annan social verksamhet.

Farsta har varit en stadsdel sedan 1926. Även här började byggnation av flerfamiljshus under 1950-talet. Farsta Centrum invigdes år 1960 och blev ett av de viktigaste köpcentrumen i Stockholm, vilket också lockade fler människor till stadsdelen. Tunnelbanestationen ligger precis i anslutning till detta butikskomplex, och ett stenkast därifrån hägrar ett antal bleka men bastanta höghus - som monoliter sprungna ur Södertörns granitfundament.

Nästa stopp: Hökarängen.

Hammarbyhöjden och Skärmarbrink

Hammarbyhöjden tillhör Skarpnäcks stadsdelsområde. Namnet är känt sedan 1300-talet. Ordet hammar betyder ungefär klippa.

I närheten av tunnelbanan fanns en pizzeria där middag inhandlades. Denna konsumerades en bit från centrum tillsammans med öl. Promenaden gick sedan vidare längs tunnelbanespåret mot Skärmarbrink.

Skärmarbrink är ett informellt område i Hammarbyhöjden och Johanneshov. Namnet kommer från Skärmarbrinks gård.

I direkt anslutning till tunnelbanan finns i princip ingenting. Vi tog en promenad in bland husen och hittade ganska snart en liten krog där vi avnjöt varsin Hobgoblin.

Nästa stopp: Farsta strand.

Kärrtorp och Björkhagen

Majaftonen var solig, varm och behaglig; safari-teamet gick av vid Kärrtorp. Stationen invigdes 1958. Utanför utgången skymtades ett klassiskt förortscentrum i 50-60 tals stil från södra stockholm, med pressbyrå, mataffär, secondhandbutik, syatelje och annat smått och gott. Tunnelbanan går här, likt de flesta andra stationer på gröna linjen ovan jord - den dånar och rasslar därför stolt på en upphöjd banvall genom centrum.

Dessvärre fanns ingen lämplig krog öppen varför Ica fick stå för folköl, vilket iallafall besparade budgeten. En sådan dracks vid Kärrtorps gymnasiums skolgård. På gymnasiet har bland annat kändisar som #hägerstens founder crux^ spenderat sina ungdomsår.

Vi kände oss färdiga i Kärrtorp och styrde kosan mot Björkhagen. Denna station är öppnad samma år som Kärrtorp och omgivningarna ser ungefär likadana ut. På vägen dit passerades någon slags fält där en bra vy av Globen uppenbarade sig. Det fanns inga lockande restauranger vid Björkhagen heller så återigen kom vi undan billigt.

Nu började det skymma och Safari-teamet gav upp sina åtaganden för att åka till tekniska högskolans kårhus Nymble och se schlagern på projektorvägg. Euforin blev stark både av Sveriges förkrossande vinst och den billiga, starka extrema kvalitetsöl som serverades.

Nästa stopp: Hammarbyhöjden.

Skarpnäck och Bagarmossen

Skarpnäck är en röd fläck på kartan. Skarpnäcks gård bildades 1963 och har idag omkring tio tusen invånare. Tunnelbanestation, som är den östligaste i systemet,  invigdes i augusti 1994. Hela centrum är uppbyggd av rött tegel, och byggnaderna flyter samman som vore de sektioner i en medeltida borgmur. Det innebär dock inte att det är tråkigt; de röda nyanserna ger en levande och varm atmosfär, och husens arkitektur varierar på ett harmoniskt vis. Grönska är insprängt i centrumbebyggelsen, och så fort man kommer utanför "murarna" står man i lummig skog.

Efter att ha strövat runt i Skarpnäck ett tag så tog vi tåget norrut och stannade vid nästa station: Bagarmossen. Denna invigdes samtidigt som Skarpnäcks tunnelbanestation, och de utgör därmed också de två yngsta stationerna i systemet. Även Bagarmossen har cirka 10000 invånare. Området upplever på senare tid, tillsammans med flera av övriga förorter utmed Gröna linjens södra grenar, en renässans. Med rätta, tycker vi!

Nästa stopp: Kärrtorp.

Rådmansgatan och Hötorget

Det var en afton i slutet av april. Våren hade nu definitivt kommit. Kvällens första station var Rådmansgatan, där vi efter en kort titt i närområdet hittade en asiatisk restaurang (den restaurang vi tänkte besöka efter rekommendation visade sig vara stängd).

Rådmansgatan ligger i Östermalm och Vasastan. Stationen öppnades 1952 och är den enda tunnelbanestation som har namn efter en gata.

Efter mat och öl tog vi en promenad förbi Stadsbiblioteket, Observatoriekullen och Tegnérlunden, där vi beskådade Strindbergs staty. Så småningom var vi framme vid Hötorgets tunnelbanestation.

Hötorget ligger vid Kungsgatan och tunnelbanestationen hette så från öppningen 1952 fram till 1957. Vid torget finns Konserthuset, Kungshallen och PUB. Alldeles i närheten finns Hötorgscity - det är fin arkitektur.

Vid tunnelbanestationen ligger Monks Café där vi tog oss varsin kvalitetsöl.

Nästa stopp: Skarpnäck.

S:t Eriksplan och Odenplan

Det är en mulen, regnig dag tidigt på våren, och Safarin tågar vidare. Denna dag skulle vi besöka Sankt Eriksplan, som är en gammal station, öppnad redan 1952. Miljön utanför stationens uppgång var till en början inte särskilt upphetsande på grund av väderförhållandena.

Vi trampade längs Odengatan i förhoppningen om att hitta en godtagbar restaurang, men inget föll i smaken. Det tycktes mest röra sig om butiker. En hel del vandrande och byte utav stråk krävdes innan vi skulle hitta ett italienskt hak vid Karlbergsvägen, tyvärr utan fullständiga rättigheter. Pizzor så väl som pastarätter upplevdes dock som klart bättre än mediokra.

Nu började det skymma och vi gick mot Odenplans tunnelbanestation, döpt efter asaguden Óðinn. Den är också öppnad 1952. Nära Stadsbiblioteket hittades någon slags kvarterskrog, där varsin öl kunde inmundigas och kvällens Safari var därmed räddad. Nästa stopp: Rådmansgatan.

Läsaromröstning

För lite drygt ett år sedan startades en omröstning angående vad våra läsare tycker om bloggen. Omröstningen avslutades igår den 30 mars. Kort och gott kan vi sammanfatta med att våra läsare -  dessvärre -  uppriktigt verkar äcklas av denna blogg och vad den står för. 17 av 20 läsare ger bloggen bottenbetyg, och 3 av 20 tycker den är läsvärd.

Läsare uppmanas dock till lugn och vi står starka denna sågning till trots - detta bloggprojekt är inte avslutat förrän tidigast då samtliga tunnelbanestationer som numera existerar besökts och dokumenterats.

Safari-teamet önskar Er läsare en god vår och vi hoppas producera sanslösa mängder material de kommande månaderna.

Kristineberg och Thorildsplan

Mitt i pigga mars månad 2012, som bjudit på vårvärme "rekord-tidigt", styrde vi vår kos mot Kristineberg på Kungsholmen. Ännu hade inte sommartid infunnit sig och vi gick under en djupblå kvällshimmel upp längs Love Almqvists väg. På toppen av backen väntade oss en vacker vy över sundet mot Traneberg. På himlen stod Jupiter och Venus nära varandra, som två vakande vänner.

Stadsdelen Kristineberg hyser drygt fem tusen invånare. Två stationer, Kristineberg och Thorildsplan, är de anslutningar till tunnelbanan som dessa människor bjuds att använda. Båda invigdes år 1952, och sammanlagt passerar  cirka tolv tusen passagerare deras spärrar var dag.

Efter ett kort besök på en restaurang följde vi våra steg tillbaka till Kristinebergs station och vidare på Hjalmar Söderbergs väg, vid sidan av Drottningholmsvägen, till dess att vi nådde Thorildsplan. I den ljumma kvällsluften infann sig en lustfylld och smått kontinental känsla under våra sidospår på de närliggande smågatorna. 

Vi korsade tunnelbanespåret och vandrade upp mot Marieberg och DN-skrapan, sedan vidare mot Fredhäll med utsikt ut mot Essingeöarna. Där stod vi. När vi slutligen tittat oss mätta vandrade vi tillbaka, men stannade till för en avslutande öl på en restaurang vid Rålambsvägen.

Nästa stopp: S:t Eriksplan (Fridhemsplan fångades under en tidigare safari).

Abrahamsberg, Stora mossen och Alvik

En bit in i mars månad besökte vi tre av de stationer som stod på tur, nämligen Abrahamsberg, Stora mossen och Alvik - alla tre tillhörande Bromma stadsdelsområde.

Abrahamsberg består till största delen av smalhus och har knappt 3000 invånare. Stadsdelen bildades 1938. Namnet kommer från ett 1700-talstorp i området.

Vi tog en liten promenad i området och hittade ett ställe på Gustav III:s väg som serverade en god wok och öl.

Stora mossen har drygt 1500 invånare och består till största delen av villor. Namnet kommer från en gård som byggdes vid en stor mosse på 1700-talet. Stadsdelen fick sitt namn 1934. Här finns också Bromma gymnasium, Stora mossens idrottsplats och ett koloniområde.


Vi tog först en promenad i villaområdet och sedan hittade vi en kinesisk restaurang där vi tog stationens öl. Därefter åkte vi mot Alvik.

I Alvik bor runt 1000 personer. Här finns förutom tunnelbanan även tvärbanan, en bussterminal och ett centrum med diverse butiker. Vi tog stationens öl på en italiensk restaurang.

Nästa stopp: Kristineberg

Åkeshov och Brommaplan

En mild vinterdag tågar safarin vidare längs gröna linjen. De stationer som idag skulle besökas var Åkeshov och Brommaplan.

Stationen Åkeshov öppnades 1952. I biljetthallen står en mycket välkänd skulptur, Non-Violence. Det är oklart om det rör sig om orginalet eller ej.

Utanför stationen fanns Åkeshovs slott. Safari-teamet hade seriösa funderingar på att köpa slottet, vilket säkert inte är ett orealistiskt mål nu när bostadsmarknaden börjar braka och allt. Slottet är ursprungligen ett gods med anor sedan 1600-talet.

Tyvärr fanns det inte så mycket i Åkeshov förutom detta. Bostadslängor, och skogsområden gicks igenom. Vi såg en bowlinghall och ett gym. Det essentiella, d.v.s. ställen där man kan ta sig öl och mat, lyste dock med sin frånvaro varför vi snart lämnade området för att styra kosan mot Brommaplan. Strax innan vi anlände till stationen råkade vi på en till synes skön Kines där ett rejält skrovmål friterat slank ned ihop med ett par öl. Dessvärre var maten medelmåttig och bläckfisken seg som en skosula.

Brommaplans station öppnades även den 1952. Det finns generösa bostadsområden kring centrum, vilket i sig domineras av ett stort 15-våningars bostadshus. Här finns också en bussterminal främst för bussar ut till Mälaröarna, som längst kan man ta sig till Adelsö. Det är en mycket fin ö, ändhållplatsen synes i bild.

Safarin var avslutad för denna gång. Nästa stopp - Abrahamsberg.

Islandstorget och Ängbyplan

Det var en råkall februari-kväll. Snöblåst och tung trafik ven utanför den asiatiska restaurang vid Islandstorget där vi bestämt möte. Framför mig satt en man - vi kan kalla honom E - som svikit sina ideal mer än en gång. "Jag har slutat med kött", sa han, "Eller, ja... Jag har fått mig en tankeställare. Har ni hört Matens pris i P1?" I hans vattniga blick tändes för en kort stund något, svårt att sätta ord på vad, när han återgav huvudpoänger från sagda dokumentärserie. Bara minuter senare beställde han in en kyckling marinerad i Szechuan-peppar.

"Här utanför stannade spårvagnar innan de byggde ut tunnelbanan hit -52. Det banade väl väg för bilarna också - korsningen är ju allt man ser." Nej, E hade aldrig varit i Södra Ängby, där man hittar Islandstorget. Det är en kulturskyddad stadsdel som präglas av sina många villor i funktionalistisk stil och av närheten till naturen. Efter att middagen intagits gick vi åter mot stationen och tog tunnelbanan till Ängbyplan, en station som även den ligger i Södra Ängby (på gränsen till den norra sidan) och också öppnade år 1952. Här blev den av funkis tungt influerade arkitekturen genast mer påtaglig, när vi begav oss in i området med våra luvor ordentligt uppdragna för att hålla värmen.

E och övriga expeditionsmedlemmar uttryckte sin beundran för området, med vackra stilrena hus. "Det är rent och fräscht, men är det inte tråkigt att allt ser likadant ut! Är de som bor här likadana också? Om de råkar svänga in på fel uppfart och går in i grannens öppna hus, märker de ens att de inte är hemma förrän de hittar vin gjort på fel druva i kylskåpet?" Sådant, men också allvarligare frågor kring vad som varit och som komma skall dryftades över en öl på den lokala sportbaren. "Jag är ledsen att jag inte tagit mitt ansvar", E mötte min blick, "Men jag är här nu, jag är tillbaka." Han sa det med darrande ärlighet i rösten och vi nickade åt varandra i samförstånd. Resan hem kändes lättare än på länge.

Råcksta och Blackeberg

En kall februarikväll åkte vi ut till Råcksta och kollade läget. Vid tunnelbanestationen fanns en liten grill och en busshållplats. Om man tog sig en bit in bland höghusen fanns ett centrum som dominerades av en nedlagd matvaruaffär. Det fanns även en mindre affär som var öppen. Vi tog en promenad bland husen som var utplacerade med gott om naturområden runtomkring. Vi fann även radhus i området.


Råcksta ingår i Hässelby-Vällingbys stadsdelsområde och har knappt 5000 invånare. Tunnelbanan öppnades 1952. De flesta husen är hyreshus.

Vi tog sedan tunnelbanan en station närmare stan och hamnade i Blackeberg, känt från boken och filmen Låt den rätte komma in. Vi hittade snabbt en pizzeria med klart godkänd pizza och öl.

Efter måltiden tog vi en promenad i området. Vi upplevde det som en ganska typisk 50-talsförort av den trevligare sorten.


Blackeberg tillhör Bromma och har drygt 6500 invånare. Tunnelbanan öppnades 1952.

Nästa stopp: Islandstorget

Johannelund och Vällingby

Sent i Augusti 2011, strax innan Mayaindianernas förutspådda undergång utav hela världsaltet, var det dags att utforska två utmärkta stationer längs den västra änden utav Gröna linjen, nämligen Johannelund och Vällingby.

Stationen invigdes 1958, och var tänkt att vara ett inträde till stadsdelen Vinsta.

Efter att ha vandrat en stund kring stationens sparsamma omgivningar, var det dags att tillaga en middag över ett Mini Trangia T-28 bestående utav nudlar och tonfisk. Regnet tilltog ganska snart och det blev aktuellt att söka skydd under en gran.

När regnet avtagit blev det dags att gå emot industriområdet mellan Johannelund och Vällingby. Dessvärre bjöd detta på milt upphetsande överraskningar utöver den parkering mellan områdena som är ämnad för storshoppare i de lokala jättebutikerna.

Själva bostadsområdet Vällingby, när det inträddes, upplevdes utav Safarideltagarna vara utav förvånansvärt angenäm stil. Det var gott med grönområden, och höghusen syntes i klassisk stil. Varför byggs inte samtliga förortsområden likt detta, frågade vi oss.

Vällingby i sig var också en relativt positiv upplevelse. Området planerades och byggdes i början utav 1950-talet som en plats där människor skulle kunna arbeta och bo utan att förflytta sig nämnvärt. Det är tveksamt huruvida stadsdelen någonsin uppfyllt detta syfte, men det fanns åtminstone krogar där man kunde ta sig en öl.

Med denna underbara vy var safarin avslutad. Nästa stopp - Råcksta.